Jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Hej,

Mörkret kommer smygande nu, likaså känner jag hur jag blir tröttare och tröttare. Jag gillar inte hösten, då blir allt grått, kallt och tråkigt. På sommaren är alla glada, allt är ljust och hela världen känns öppen för spontana ideér. Nu ser jag inget annat än mörker utanför mitt fönster. Det lockar inte. Det skrämmer inte heller... Det känns inte bra på något sätt. Jag saknar solen. Och jag saknar min sol, min alldeles egna sol... som endast har lämnat kvar en svag doft efter sig.
Har inte sovit många timmar i helgen och imorgon blir det upp och hoppa vid halv sex som vanligt. kan bli ganska tufft.. får hoppa i säng snart så jag orkar.
Jag har haft en underbar helg, med den personen jag älskar mest utav allt. Det kommer att bli en jobbig vecka, tills vi ses igen. Men det är det värt. Det är det verkligen.

Ska packa ner idrottskläderna nu. Imorgon blir det första idrottslektionen och alla krav börjar igen. Jag gillar inte det, att känna alla krav. Känna sig pressad och få prestationsångest. Det behöver man inte få, men jag får det. Automatiskt. Det blir så, när man vill så mycket.

Just nu känner jag mig ganska... annorlunda. Tusen tankar snurrar i mitt huvud. Runt, runt, runt... som släng-gungan på Liseberg eller som en cementblandare. Jag känner mig helt matt, tung. Kanske har jordens dragningskraft större inverkan den här kvällen, på just mig. Det kan vara ganska bra egentligen, annars svävar jag högt, högt där uppe. På små rosa moln. Men det är fint.

Nu måste jag fixa klart här..

Sov så gott sen, alla!

Kram