Pojkflicka

Det var en så lätt känsla som fyllde mig, nästan kusligt lätt, när jag stängde ytterdörren och blickade bort mot skolgården. Den skolgården som jag gick runt, runt, runt varje dag från förskoleklass till sjätte klass. Jag kan inte säga att jag saknar den tiden, och jag tror då rakt inte att jag kommer att sakna högstadiet, snarare tvärt om. Jag ser bara framtid. Och jag ser fram emot framtiden!

Men ändå så valde jag idag att backa tiden. Ta mig över skolgården och ner till en vän som ända sen dagen han föddes, har stått mig nära. Han är min extra bror, min storebror. Trots att han alltid kommer att vara den där dagen yngre än mig...
Med honom har jag spelat fotboll, jagat mopeder, smugit på folk, skadat mig när han skjutsat mig på gräsklippare osv. Med honom har jag gjort allt som killar kan tänkas göra i tidig ålder. Åkt skridskor, cyklat vält, puttat varandra ut hängmattor, kastat snöbollar i ansiktet.. jag kan fortsätta i all oändlighet. Han fick mig att inte bli den där tjejen som satt hemma och lekte med barbie hela dagarna. Lyssnade på Britney Spears och hade ett rosa rum.

Nu gör vi förstås inte sådant längre. Nu lyssnar vi på musik, tittar TV osv. men skojbråkar gör vi än, men det gör man väl alltid - syskon emellan?
Så jag sa en gång när jag var liten, att han skulle ha en prinsessa, för att han alltid var så snäll. Det som är så fint med det, är att hans flickvän är en riktig toppentjej.
Men, idag... provade vi på en ny grej.

En sommardag när vi var små, och var hos hans mormor, så skulle han köra in hennes åkgräsklippare i garaget. Jag skulle åka på släpet. Med sylvassa metallkanter runt om. När vi var nästan framme släppte E kopplingen, för snabbt.. och jag flög bakåt och skar upp hela ryggen. Jag har ännu ett litet, litet vitt streck från den dagen.. Men idag klarade jag mig utan några fysiska skador.
Han har en A-traktor. Och jag hade aldrig åkt i den innan.

Jag var aningen nervös när jag spände fast mig. Och när han fått den i obalans nästan direkt (med mening då, tack vare vägunderlaget) så blev jag ännu mer nervös. Men vi tog oss runt sjön, och han körde hem mig lite senare, utan att vi hade åkt med bresidan ner i diket.
Men det är klart.. som E själv säger "Har man bara tillräckligt med fart, så tar mig sig upp direkt igen.." För det har han redan provat.

Tack för en toppen eftermiddag! Nu är jag riktigt laddad för resten av lovet! :)

kramar