And I feel like I'm drowning

Vet inte alls vad som hände, med dem planer som funnit för den här dagen hela veckan. Men nog har det varit en bra dag ändå.
Till en början befarade jag dock att jag skulle få sitta här framför datorn och hjälplöst stirra ut i det grå regndiset som så väl blir ett med den spruckna, tråkiga vinterasfalten. Men som tur var, så fick jag istället spenderat dagen i ett nybygge borta i Istorp med en underbar person. Som jag nämnde innan är jag aningen avundsjuk på Amandas nya rum. Enormt, perfekt. Precis så som jag tänkte mig, och då är det ännu inte helt klart.

Just nu sitter jag och undrar varför klockan bara 8.. Det känns som om den börjar närma sig småtimmarna. För allt ser lite suddigt ut och huvudvärken är obotlig. Trots att jag sovit betydligt mer i helgen så är jag lika trött än. Kan bero på att det har varit så mycket - eller att det är väldigt mycket fortfarande. Jag vet inte riktigt när jag ska hitta en slut på allt det här upp-och-ned vända, men jag hoppas att det blir snart.

Jag antar att det bara finns en utväg - att möta problemen - ett efter ett. Frågan är ju alltid hur bara..

Veckan ser hyfsat lugn ut. Har ju som tidigare nämnt uppvärmningsprogram att träna in och redovisa, sen har vi väl SO- och engelskaläxa. Dock missar jag SOn på torsdag (fast vi kanske har läxan tills på onsdag!?) Hoppas den är på torsdag. För då ska jag på luftrörsprovokation.

Vilket innebär att de ska försöka framkalla ett astma anfall. Går det - så avslutas utredningen där och jag får beskedet att det säkert, och bara, är ansträningsutlöst astma. Funkar det dock inte, så går utredningen vidare och då får jag väl komma till öron-näsa-hals på undersökning.. och kanske till en slags pedagog/psykolog blablabla.. och lära mig andas rätt - helt enkelt. Eller så får jag åka till Östra på en svårare undersökning. Men jag får väl bara hänga med och gå ett steg i taget i den riktning som läkarna m.m. guidar mig.

Dock måste jag erkänna att jag är lite rädd/nervös inför torsdagens undersökning. Men det känns samtidigt bra att undersökning går framåt så jag så snart som möjligt kan få ett resultat och slippa oroa mig. För det har snart gått ett år sedan mitt första anfall, och det lär jag ju aldrig glömma. Inte det jag fick i december heller, för det var ju ännu värre.

Kram