Springer tills jag faller, sen springer jag lite till. För varje gång jag faller, blir det svårare att resa sig.

Saknar, längtar, hatar, önskar, älskar.. Men det som tär mest är tröttheten. Jag är inte trött bara för att jag går upp halv sex på morgonen och sen aldrig somnar innan klockan är nästan såpass igen. Jag är trött för att det händer så mycket. Hela tiden.

Usch. Att man önskar att sitt liv vore mindre händelserikt.. knepigt ändå. Och jag som alltid behöver något att göra - klarar inte av att sitta still. Men det är en annan sak när det gäller inre ting. Saker som rör sig i kroppen. Oro, rädsla, spänning, önskan, osv. Det som orsakar mest kaos är nog saknad. Efter en, eller flera personer. När man behöver personer som mest, så går tiden som långsammast och dem befinner sig ofta så långt bort som det bara går.

Kvällen innan fredag. Har engelska verb som kanske borde ses över. Nu när vi har en ny engelskalärare som behandlar oss lite som 7-åringar, så är det väl bäst att ha ordning själv också.

Kram