Min kropp måste hata mig. Eller..? Åh vad jag tjatar på min kropp. Snälla fötter, sluta värka. Snälla knän, sluta klaga. Snälla rygg, fungera som du ska. Det funkade ändock, det jag hade hoppats på. Att vila mig i form. Dock är det dags att träna sig i form och vänja kroppen vid det.. och det är inte lätt. Men det är aldrig lätt i början, så den som ger upp direkt - har inte fattat vitsen. Jag börjar med att ta små steg, förändra vanor i vardagen och övertala sinnet att göra det mest omöjliga.
Efter dagens löprunda och styrkepass ställde jag mig framför spegeln, rödflammig i ansiktet och svettig som en bastuvägg och bara log. Tittade mig själv i ögonen och sa högt: Bra jobbat Johanna!
Vet ni vilken lätt känsla jag hade i kroppen när jag gick ner för att duscha sen? Väldigt lätt.
Nu ska jag fortsätta att plugga idrotts- och ekonomitermer/ord så jag kan åka hem med bussen imorgon och tänka: Bra jobbat Johanna!
Och när jag har pluggat klart, ska jag förbereda allt inför morgondagen så jag slipper vara superstressad innan jag ska halvspringa till bussen.
Och innan jag somnar ikväll ska jag lyssna på min djupavslappnings-CD så att all energi jag har förbrukat idag, återfinner sig, så jag orkar med hela vecka 10.
Tänk vad många gånger jag kan berömma mig själv om jag fortsätter såhär - tänk vilka lätta känslor jag kommer att bära på.
Trots att det finns saker som alltid kommer att göra ont och tåra sig. Saker som tar upp väldigt mycket av tanke- och saknadutrymmena i kroppen. Kanske är det dags att ta tag i det och stilla begäret. Det kommer bli det svåraste jag gör den närmaste tiden - men efteråt kan jag säkert säga: Bra jobbat Johanna!
Värt? Svaret är ja.
Kramar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar