Innebandy. Vilken jävla sport egentligen. Alla sporter har något man kan klaga på, men alltid desto mer postivit - i mina ögon. Jag vet inte riktigt om jag saknar innebandyn. Jag trodde aldrig att jag skulle klara av att sluta efter att ha spelat sen jag var 5 år.. Men det har gått ganska bra. Jag saknar inte klubben jag spelade i, och inte heller tränare osv. Däremot vissa lagkamrater som man nu sällan ser eller pratar med. Men jag saknar nog spelet. Själva känslan. När man gör mål, eller slår den där perfekta diagonalpassen till Alice som kvitterar till 3-3 sista sekunden i en viktig match. Den målgesten glömmer jag aldrig (i ren lycka och med en sjuk fart spinger Alice ner målvakten, ramlar över henne, och sen kommer jag med samma lycka och ramlar över dem båda. Kan lova att målvakten var aningen sur sen...)
Hur som helst, så började det krypa ordentligt i kroppen när jag såg videon här nedan innan. Kolla bara vid 0.50 - det kallar jag lycka. Eller misslyckad målgest.
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar