Varje morgon vaknar jag till Håkan Hellströms Ramlar. Varje morgon.
Men det gör inget. Han är go, han där Håkan. Och jag minns så väl hans konsert på Societén i somras. Den var också go. Och killen i glasögon och blå/rosa rutig skjorta som stod bakom mig och höll ett fast grepp om min rumpa en stund... han var också go. Fast mest inte go. Men lite go ändå. Bara för att allt annat var så bra den kvällen. Och allt är bra den här kvällen också. För jag har pratat lite med mina två favoriter. De 2 som fångar mig när jag ramlar.
Men det gör inget. Han är go, han där Håkan. Och jag minns så väl hans konsert på Societén i somras. Den var också go. Och killen i glasögon och blå/rosa rutig skjorta som stod bakom mig och höll ett fast grepp om min rumpa en stund... han var också go. Fast mest inte go. Men lite go ändå. Bara för att allt annat var så bra den kvällen. Och allt är bra den här kvällen också. För jag har pratat lite med mina två favoriter. De 2 som fångar mig när jag ramlar.
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar