Självömkan

Det blir en hemmadag imorgon också. Jag måste dock erkänna att jag mycket hellre hade åkt till skolan. Det är verkligen fruktansvärt att ligga i sängen med en fysikbok och läsa högt för sig själv tills dess att man tappar rösten. Eller ropa på någon att komma med ett glas vatten och sen inse att man är själv hemma och måste stödja sig mot väggarna för att ta sig ut till köket. Och inte nog med det så har jag inte pluggat så mycket fysik. Och på onsdag har jag prov, första lektionen.
En viss självömkan, ja.

Så imorgon ska jag plugga fysik. Bara. Och lite spanska. Och om jag orkar - börja gå igenom mitt rum, vrå för vrå. Men absolut inget mer. Och sen ska jag ta mig till skolan på onsdag, och på torsdag. Det ska nog funka med lite vilja. Ingenting är omöjligt - bara mer eller mindre besvärligt. Som jag sa till mig själv när jag skulle springa klart de 3 sista kilometrarna på 5,4an med ett fullt pågående astma anfall.
En viss självömkan, ja.

Sen, sen ska jag vara fit for fight när lovet kommer. Ge ifrån mig världens vårskrik och göra sånt där som man önskar att man hann med att göra vilken dag som helst. Det låter bra.

                 [weheartit]

Kram